Sparat under: Politik | Etiketter: diskriminering, fascism, intervju med sd, intolerans, invandrare, invandring, nationalism, primära målet, rasism
Jag är trött på tjafset om Sverigedemokraterna. Det är ett bittert faktum att folk faktiskt tar till sig det dessa inavlade bönder till rasister och fascister säger, och röstar på dem.
Anledningen till det är att SD ses som ett modigt parti som vågar ta upp invandringsfrågan, vilket många partier i Riksdagen inte vågar göra då de är rädda för att förlora mandat. Men man kan fråga sig vilken typ av politik som faktiskt förs av SD. Om man tittar på deras partiprogram ser man att politiken är väldig enformig runt just invandringsfrågan samt lite kristna värderingar hit och dit för att locka medlemmar ur Kristdemokraterna. Sverigedemokraterna är ett populistiskt parti skapat endast av rasistiska anledningar. Inget tyder på annat.
Det finns mycket som visar att SD stöder fascister, ett exepel är Expos undersökning där det framgick att över fem stycken förtroendevalda medlemmar i SD öppet (dock inte öppet med mening) stött nazistiska organisationer genom att donera pengar eller köpa material. Det gäller donationer till Svenska Motståndsrörelsen, Salemfonden, Info14, Gula Korset och Nationalsocialistisk Front samt flera inköpta varor från Nordiska Förlaget. Dessa varor inkluderade b.la. vit maktskivor.
Enligt SD:s hemsida är det primära målet att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”, genom att starkt vädja till återvandring via skyhöga återvandringsbidrag. Man vädjar även om ”en öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället”. Det kan undras vad man skulle begära av invandrare för att dessa skulle anses som assimilerade, då enligt deras partiprogram assimileringen är en väldigt lång process och man starkt uppmanar till återvandring istället.
Ett annat roligt exempel från programmet är att SD vill ”sätta in hjälpen i krisområdenas närhet”, dvs. ha rätt att endast rekrytera invandrare från närliggande länder. Detta är intet annat än ett bevis på brist av tolerans mot människor från övriga länder i t.ex. mellanöstern. SD motiverar detta med att det leder till mindre diskriminering. Snacka om att dalta med problemen ända från botten. Varför inte försöka motverka diskrimineringen aktivt i det aktuella landet istället?
Sverigedemokraterna visar till många tendenser av fascism och korporativism. Individens trygghet och nöd bortprioriteras mot nationens styrka. Ta detta till exempel:
”Att människor i mindre utvecklade länder vill förbättra sin ekonomiska och sociala situation genom utvandring är fullt förståeligt och mänskligt, men det kan inte vara en tillräcklig grund för att få uppehållstillstånd i vårt land. En sådan politik gynnar vare sig Sverige eller utvandringsländerna. ”
Vad är inte det här om inte en helt klart fascistisk strömning? Man åsidosätter individens behov för att kunna fylla ut nationens.
Kraven för medborgarskap är att ”man varit bosatt i landet i minst tio år och att man under denna tid uppvisat en klanderfri vandel”. Att SD efter denna tid även ser ”en tydlig åtskillnad på nationstillhörighet och medborgarskap [...]” är ganska lustigt. SD kommer alltså även efter efter en invandrares tioåriga väntan på medborgarskap se en stark skillnad mellan invandrare och svenskar, just för att nationstillhörigheten alltid kommer att belysas.
DA hade en härlig intervju med Per Björklund, en medlem i SD:s partistyrelse för ett tag sedan, som av ren desperation och icke-vetande om sitt eget parti råkade vända sig emot partiets åsikter om facket och ett flertal andra frågor. Det ende Björklund egentligen verkade ha någon aning om var att SD är ett parti som vill begränsa invandringen och som genom konservativa metoder vill ”bevara Sverige svenskt”. Fast den aningen han hade om invandringen, det s.k. primära målet, verkade inte heller vara något att hurra för. SD får hoppas på att han har läst lite mer om sitt eget parti efter den skamliga intervjun.
”[...]
Det står i erat program att ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” Vad ska den gemensamma identiteten vara?
Jag vill inte ge mig in i det.
Det primära målet. Du måste kunna diskutera det primära målet med ditt partis politik.
Det primära målet.
Det viktigaste, det övergripande målet.
Ja, jag vet vad primär betyder. Nej, jag ger mig inte in på det. Jag vill inte diskutera det invandringspolitiska programmet.
Varför inte?
Jag har inte varit med och skrivit programmet. Jag är talesman i arbetsmarknadspolitiska frågor.
Invandringen är er viktigaste politiska fråga. Du har varit aktiv i sd sedan 2002. Du har massor av uppdrag och sitter i partistyrelsen. Och så kan du inte prata om det primära målet med ditt eget partis politik.
Nej.
Jag tolkar det som att du inte vet.
Nej, jag vill inte kommentera det.
Men det tycker jag är konstigt. Ni är ett parti som växte i senaste valet. Ni sitter i många kommuner i Sverige. Vid nästa val kan ni komma in i riksdagen. Du sitter i partistyrelsen och kan inte förklara för dem som har röstat på er, vad det är, det som beskrivs som det viktigaste i er politik.
De har inte röstat på mig.
De har röstat på den politik som du företräder. En del av våra läsare har röstat på den politiken. Du måste väl kunna förklara politiken för våra läsare?
Nej, jag vill inte det.
Varför inte?
Därför att jag tycker att jag inte är tillräckligt insatt.
Men du måste väl kunna tala utifrån dina egna åsikter åtminstone, du har ju gått in i partiet och varit aktiv sedan 2002. Håller du med om att det är det viktigaste?
Det är en formulering som kanske inte jag skulle ha skrivit.
[...]”
SD är inget annat än ett fascistiskt, rasistiskt och populistiskt parti. Det finns inget som bevisar motsatsen. Det faktum att man prioriterar återvandring med bidrag, värnar om det primära målet (som inte kan motiveras av medlemmar i partistyrelsen), prioriterar staten framför individen, saknar övriga politiska frågor, har flertalet medlemmar som stöder öppet nazistiska organisationer och motiverar detta med att värna om sin kultur och identitet är befängt. Det är bara gammal rasism i ett nötskal, fastän den är lite finputsad och kostymerad.
Nej, nu är det dags att vi öppnar mun. Vi har sett tillräckligt, det är dags att bekämpa svinen nu.
Sparat under: samhälle | Etiketter: elitism, rasism, samhälle, svensk gemenskap, utanförskap, verklighet
Rasismen är mer komplex och mindre banal än vad de flesta vill tro. Den förtär människor som ovetandes drabbas av den. Den går hand i hand, i maskopi, travandes med hatet som byggs upp omkring i samhällets vrår. Småkids som känner sig kränkta redan i 8- till 9-årsåldern inser att svensken/invandraren inte är rätt person att befrämja sig med, och börjar känna sig hatisk mot dessa människor på grund av deras avhållsamhet mot dem. Medan rasismen ses som en tabu ser kidsen den som någonting annat; möjligtvis en chans vara unik eller känna gemenskap.
För mig var ordet ‘rasism’ en tabubelagd förolämpning av något slag, som bara fanns på TV, precis som konceptet med brats. Den existerade inte i min värld, eftersom jag hade en sån naivt vacker syn på samhället, och litade på dess elitister.
Men en vacker dag när jag inte längre var en söt liten unge märkte jag att vissa började titta konstigt på mig ibland, en kväll märkte jag verkligen hur en kärring omfamnade sin väska extra hårt under tiden jag gick förbi henne. Under en väldigt tidig ålder märkte jag avhållssamhet från vissa elever och kände mig utanför deras, i mina ögon ,”svenska gemenskap”. Det var den utanförskapen som gjorde mig förbannad, även fast de andra kidsen inte fattade vad de höll på med. Det gör en massivt stor skillnad, och jag tror att det är bland annat därför jag hade en ganska förvirrad hjärna under tonåren. I en viss ålder hängde jag bara med kickers och sket i alla mina gamla, ”svenniga” vänner; speciellt en kompis som jag sårade som fan. Jag byggde upp en massa onödigt hat, jag hatade elever, lärare och andra människor som inte hade gjort mig ett skit. Andra hatade jag inte, utan tittade bara ner på dem som om de vore mindre värda.
Däremot kände jag att vissa inte tyckte att jag var välkommen i landet jag hade blivit född och uppväxt i. Jag kände mig givetvis kränkt i ett viss mån, men det var konstigt nog inget som fick mig att må dåligt. Det gav mig bara mer hat.
Det var verkligen som med brats, jag trodde allt sånt skit bara fanns på TV. Verkligheten nitade mig med ett knogjärn, och jag låg paralyserad under tonåren, men jag vaknade till slut.
