Blascifer

Rasismen är mer komplex och mindre banal än vad de flesta vill tro. Den förtär människor som ovetandes drabbas av den. Den går hand i hand, i maskopi, travandes med hatet som byggs upp omkring i samhällets vrår. Småkids som känner sig kränkta redan i 8- till 9-årsåldern inser att svensken/invandraren inte är rätt person att befrämja sig med, och börjar känna sig hatisk mot dessa människor på grund av deras avhållsamhet mot dem. Medan rasismen ses som en tabu ser kidsen den som någonting annat; möjligtvis en chans vara unik eller känna gemenskap.

För mig var ordet ‘rasism’ en tabubelagd förolämpning av något slag, som bara fanns på TV, precis som konceptet med brats. Den existerade inte i min värld, eftersom jag hade en sån naivt vacker syn på samhället, och litade på dess elitister.

Men en vacker dag när jag inte längre var en söt liten unge märkte jag att vissa började titta konstigt på mig ibland, en kväll märkte jag verkligen hur en kärring omfamnade sin väska extra hårt under tiden jag gick förbi henne. Under en väldigt tidig ålder märkte jag avhållssamhet från vissa elever och kände mig utanför deras, i mina ögon ,”svenska gemenskap”. Det var den utanförskapen som gjorde mig förbannad, även fast de andra kidsen inte fattade vad de höll på med. Det gör en massivt stor skillnad, och jag tror att det är bland annat därför jag hade en ganska förvirrad hjärna under tonåren. I en viss ålder hängde jag bara med kickers och sket i alla mina gamla, ”svenniga” vänner; speciellt en kompis som jag sårade som fan. Jag byggde upp en massa onödigt hat, jag hatade elever, lärare och andra människor som inte hade gjort mig ett skit. Andra hatade jag inte, utan tittade bara ner på dem som om de vore mindre värda.

Däremot kände jag att vissa inte tyckte att jag var välkommen i landet jag hade blivit född och uppväxt i. Jag kände mig givetvis kränkt i ett viss mån, men det var konstigt nog inget som fick mig att må dåligt. Det gav mig bara mer hat.

Det var verkligen som med brats, jag trodde allt sånt skit bara fanns på TV. Verkligheten nitade mig med ett knogjärn, och jag låg paralyserad under tonåren, men jag vaknade till slut.