Blascifer

Vi närmar oss storebrorsamhället. Ögonen bevakar oss, vi blir spanade på likt inlagda patienter i sjukhus, men utan en rättfärdig anledning. Man minskar brott i ett visst mån, men kamerorna tar bilder i den kvalitén att de oftast inte räcker som bevismaterial för att fälla en förbrytare. Dessa kameror är dyra som fan och det blir vi som betalar för dem.

Alla dessa politiker förlorar sitt sociala kapital desto mer de knuffar in oss mot tvångssamhället, och folk börjar bli förbannade. Arbetarklassen börjar slira mot ett dilemma, och det dilemmat involverar reformism respektive revolution. Medan den sotrandige revolutionären ropar revolution tittar den konservativa arbetaren på klockan och bejakar tålamod, ett tålamod som trångsynt har tittat på medan liberalismen har förgiftat arbetarklassen och den nedre s.k. medelklassen.

Den groteska liberaliseringen av Sverige förgiftar även den arbetarklassen. Arbetaren börjar acceptera skitdåliga ideal och kollektivavtal som inte ens är värda att pissa på, och politiker som säljer vapen till fascistiska regeringar munhugger man inte längre. Arbetaren önskar sig endast bort från allting, men det hjälper inte att blunda och önska. Det är dags att organisera, medan reformismen svänger åt vänster och fackligheten ökar och fler blir involverade. Nu är vi på väg åt helt fel håll. Frågan är om vi ska vänta tills allting är skit, eller om vi ska motarbeta kapitalismen parallellt på två plan, via revolution och reformistiskt tänkande ett visst mån för att beväpna och alliera revolutionären.

Någon gång kommer nationen att decentraliseras. Frågan är när, hur och vad som utlöser allting. Folk börjar inse att vi inte behöver någon Messias, utan bara oss själva.